judylesleylarsson

Hello! tråkig dag söndag - har alltid varit för mig. Även som barn tyckte jag inte om söndagar - på den tiden ville jag bara att måndag skulle komma - jag älskade skolan och tyckte att helgen var ganske tråkig faktiskt. Jag tror inte att dagens skolungdomar tänker på samma sätt. Nuförtiden finns en massa roliga grejer att göra hemma - egen telefon, sms, data (chat, spel, köp möjligheter) - och då förstås en massa dvd`s och tv kanaler. Nu har jag alla ovanstående medel men jag ändå tycker att söndagar är tråkiga - det sitter i ryggmärgen antagligen. Mina söndagar då jag borde hemma hos mina föräldrar såg ut så här: fick dras upp ur sängen av mamma/pappa - de tyckte inte att jag skulle sova bort mitt liv. Min syster och jag fick inte lämna huset tills efter "Sunday lunch". Problemet var att min mamma var världens mest sakta kock! Hon gnällde och skrik över hur mycket jobb det var att laga mat - hon satt på potatisarna runt kl 10.00 på söndag morgon men de blev aldrig färdiga tills kl 15.00. Jag fattade inte då vad hon håll på med och jag fattar inte nu heller. Efter "lunch" åkte jag till en kompis några timmar, då fick man går hem, göra lite läxa och då lägga sig. Från 10 års åldern var det mitt jobb att väcka familjen på morgonen - min pappa åkt iväg till jobbet tidigt på morgonen men mamma kunde aldrig tar sig ur sängen. Jag fick vakna, duscha, väcka min syster, gör i ordning frukost till hon och jag, efter det fick jag går och tjata på mamma att hon skulle upp och åka till jobbet. Detta är inte någon klagomål - bara en dagbok i efterhand. En morgon värmde jag tomat soppa till frukost (Campells Tomatoe Soup) från en burk - min syster spyde - hon har aldrig varit bra på att äta på morgonen. Hon kommer ihåg det än idag - den dag Judy tvingade henne att äta tomat soppa till frukosten! Mamma är död nu - hon dog för 18 månader sen - jag undrar varför hon tyckte att det var så jobbigt att laga mat. Jag tror i grunden att hon hade så lite mat intresse själv. För det mesta av hennes liv vägde hon 45-50 kg. Hon var bara 155 cm lång - hon ät som en fågel - hon kanske var anoretiker på den tiden vi inte hade börjat att prata om att folk hade ätstörningar. På hennes begravning ville inte pappa prata men han hade pratat med prästen innan och prästen fick återberätta vad han hade sagt - det första han sa var att mamma hade alltid varit "petit" (pyttesmal) - det kanske var pappa som drev hon till det eftersom det var så viktigt till honom.