judylesleylarsson

Nu vet jag att det finns life after death! Hur vet jag det, jo för att jag dog flera gånger i Slovakien förra veckan men lever ännu idag!
Vi åkte från Åmål natten till måndag - överlevde både Alex körning till Säffle och Pappa Ericsons`s körning till Arlanda. Mirakulöst nog överlevde vi också flygning till Slovakien (skulle inte har gått utan vodka och tonic). På Katowice flygplatsen i Polen plockas vi 13 stycken från Team Sweden upp av två minibussar med två drivers (kan inte stavar chaufförer!). Jag satt längst framme med chauffören och Niklas, en dansare från Söderhamn. Våran chaufför såg ut precis som Hugh Grant så vi kallade honom så - det gjorde inte mycket skillnad för honom - han kunde ju bara runt 100 ord på engelska. Den andra chaufför heter Marian - han kunde runt 10 ord på engelska.
Som folk gör runtom i världen lyckas vi ändå kommunicerar med Hugh trots språk svårigheter. Vi berättade att han skulle köra oss till Hotel Martinske Hole i Martin där EM tävlingen skulle hållas. Då blev det kris, en massa skrik fram o tillbaka på walkie talikies med Marian och slutligen både minibussar stannade på en bensinmack.
Jag hade bokat Hotel Martinske Hole för oss 8 i Hugh`s bus - det var ett litet dyrare hotell 5 km från centrum - vi var sent ute och de billigaste hotell var redan bokat. Det visade sig att det var 5 km från centrum MEN det var 5 km VERTIKALT dvs det var ett skid hotell högt upp på ett berg. Hugh och Marian trodde att de skulle kunna köra upp oss på kvällen men de lovade inte att de skulle kunna hämta oss nästa morgon eftersom det skulle snö mycket.
Detta var förstås shit good eftersom den enda anledning vi var där var så att dansarna kunde tävla (på mark nivå!) och inte för att titta på snön på berget.
Efter den 4 timmars färd från Katowice kom vi fram till Martin i Slovakien. Marian lämnade hans passagerare i Martin och anslut sig till våran buss - nu är  vi 10 pers i en 8 sitts buss med en massa baggage OCH SOMMAR DÄCK!!! Vi kör på en serpentin väg som är isig, det snöar och det är dimmig.Jag frågar Hugh flera gånger hur långt är kvar - upprepande gånger svarar han 4 km - både i början och slutet av resan.
Grädden på tårtan kommer då vi möter en lastbil - vägen är för smal för att vi kan köra förbi varandra och det är 1000 m frittfall ner på berget. De börjar med någon jäcklar fram o tillbaka grejs för att kommer förbi varandra - då flippar jag ut. Gråter och ber om förlåt till Hugh samtidigt som jag skriker på Niklas att han ska open the door - det gör Niklas och vi hoppar ut både två och börjar att livsfarlgt springer fram och tillbaka i snön på bergkanten. Efter 45 min kommer vi till hotellet. Sköööönt kan man tänka - men den en tanke jag har är att vi måste ner igen nästa dan!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!!